Igår på facebook hade Isabella en liten rolig grej på sitt status, man skulle skriva sitt andranamn, mammas flicknamn och vad ens drömyrke var när man var liten. Jag blev Monika Bester, arkitekt. Detta fick mig och tänka på tiden då man var riktigt liten.
Sjukt vad allt var så mycket enklare, jag kommer ihåg hur mycket jag längtade tills jag skulle bli stor. Jag planerade min lägenhet genom en IKEA katalog, jag valde ut allt noggrant och detaljerat, jag tom räknade ut hur mycket allt skulle gå på (22 000:- inkl. nytt kök!) hahah.
Jag kommer även ihåg ännu längre bak i tiden då jag var så arg att jag hette Johansson i efternamn istället för Bester. Sjukt vad polsk jag kände mig när jag var i den åldern och då pratar jag om från 1 ~ 16 år, vad jag kommer ihåg i alla fall.
Mamma berätta häromdagen hur jag skiftade mellan språken. När vi satt i bilen till Polen pratade jag svenska på den svenska gränsen men så fort vi kom över till den polska ändrade jag som en radiostation. Mamma testade mig alltid genom att prata svenska i Polen men jag vägrade svara på svenska utan hon fick ett polskt svar och tvärtom när vi åkte hem igen. Jag var ett speciellt barn som mamma så fint kallar mig, och ibland undrade hon om det inte var något seriöst fel på mig (på ett charmigt sett dvs :P).
Jag hade så mycket konstiga idéer om saker och ting. Ett exempel är att jag var så fixerad vid skor, de skulle nämligen låta "klick, klack". Gjorde de inte det vägrade jag ha på mig dem! Det drev mamma till vansinne, men jag gav henne alltid mina puppyeyes och jag fick som jag ville (konstigt att mamma tycker att jag är bortskämd).
Eller när jag trodde jag dök under vattnet, fast jag egentligen bara gurglade med ansiktet ovanför vattenytan hahaha.. Och om någon av mina vänner minns mig och vatten bäst är Natalia så klart. Lär ju alltid få höra om mina bravader i Lanzarotte, då jag hårt höll om min stora badring och hoppade med rumpan först i vattnet.
Men idag är jag alltid först ut i poolen och jag hade lätt kunnat ligga där hela dagen om jag kunde, risken är ju att min hud hade ramlat av. Mitt mål med livet är ju fortfarande att kunna dyka. Vem vet det kanske kommer naturligt inget jag ska utmana, det har vi bevis på från Venezuela, dokumenterat för all framtid. Fasar för min bröllopsdag.
Well, well det jag ville komma fram till är att jag nu inser hur fort tiden går och hur tiden förändrar allt. Från att vara lilla pani Bester till att acceptera mitt efternamn fröken Johansson. Från att vara en primadonna till att vara ja hmm till att vara en primadonna ibland :D Från att avsky skolan och aldrig vilja återvända till att komma och spendera en stor del av mitt liv på en skola som lärare. Tiden gör allt, den läker sår och förändrar saker. Vissa förändringar tar år och vissa kan t.o.m bara ske på några dagar. Det är därför man ska uppskatta livet och även respektera det, man vet aldrig vad som kan hända i framtiden. När allt kommer omkring är jag grymt lycklig för alla fina människor jag har runt omkring mig, vissa har kommit och vissa har gått. Dock är jag fruktansvärt glad att dessa människor funnits i mitt liv, de har format mig till den jag är idag. De har gett mig erfarenhet på gott och ont, men hey inget här i livet är någon dans på rosor.
Och Isabella jag ångrar att jag inte också skrev ett sådant där brev till mig själv den 28e maj 2000 som jag skulle få öppna den 28e maj 2010. Grymt kul!
Over and out// Jasiowa
